Doedmannen

Tänkte enbart göra ett kort inlägg idag, ska gå och lägga mig snart för imorgon ska det upp och pluggas. Hur som helst så var jag iväg och såg Mooms teaterns revy-uppsättning "Mitt i (p)lytet!" idag. Hade hört talas om Mooms teatern nån gång tidigare och Arne Kristiansen berättade på en föreläsning om revyn då han nyligen hade sett den. Han tyckte även att vi skulle gå och se den. Så ungefär femton elever från socialhögskolan begav sig in till Mooms teatern ikväll vid sju tiden. Mooms teatern är då en teater med förståndshandikappade skådespelare. Första tanken blir väll kanske "Men vadå? Det kan väl inte bli något bra av det. Förståndshandikappade på scen?". När revyn började så fick jag en känsla av att jag hoppat i galen tunna och att detta var helt fel. Men det var faktiskt en av de bästa revyerna jag sett i hela mitt liv. Jag skrattade i massor samtidigt som att föreställningen verkligen satte spår i mig. Den gav upphov till massor av frågeställningar om vad som egentligen är normalt. Vad är poängen med efter att sträva efter denna normalitet som vi så illa vill komma till?

Ett ärligt betyg på revyn är helt klart fem av fem. Så här i efterhand så ångrar jag att jag inte fick chansen att tacka skådespelarna för en underbar föreställning. Mitt i (p)lytet är verkligen något jag kan rekommendera om du tål det.